Jag sitter fortfarande och snörvlar och försöker andas normalt. Det är nu ca 30 minuter sedan filmen slutade och sedan mina ögon hejdlöst producerade lilleskuttårar. Jag har sett filmen om hunden Marley. Det är en alldeles utomordentlig film att se för att inse att man själv nog har världens bästa hundar. Även om man stundvis log och nickade igenkännande åt såna där hundiga pinsamheter och "olycksfall"...

Nu ska jag gå och lägga mig och sova - i sällskap med mina snälla, rara, duktiga, gosiga och skötsamma små långnäsor