Med pipa på sné och kaffet på fat,

skämtsamt du sa att jag ofta var lat.

"Du skall icke gruva dig...",

var vad du sa,  jämt till mig.

I stallet, i traktorn, med hästen på tur -

du pausade dagen, med en tupplur...

Med glimten i ögat och snäll som få -

min allra bästa vän du var just då.

Varje dag när min skola sluta,

med Volvon du stod där och tuta...

För du visste att varendaste dag,

den som ville ha skjuts till dig, var jag.

På somrar och lov, ja jämt när jag  fick -

följde jag dig, överallt där du gick.

Det var både hårt jobb och ta det soft,

mocka skit till leta kattungar på loft...

En ponny jag fick efter långt duktigt tjat,

en trög liten en, bara tänkte på mat.

Peppe han hette, var brun och rätt söt -

slängde mig i backen så jag blev blöt.

Min morfar du var, jag saknar dig jämt...

allt från dina råd till vitsiga skämt.

Med en få förunnad känsla för djur,

jag ständigt försökte lära mig hur.

Bättre man får man nog leta,

det ska då gudarna veta.

Jag önskar så att du fortfarande fanns...

tänker på dig överallt och ingenstans.

Tionde augusti, din födelsedag -

skulle fyllt 90, om du levde idag...

Många fler än jag saknar dig här,

Grattis ändå, var än du nu är!